I smile because of you bitch!
Hur fan kunde jag falla för dig? Hur fan kunde jag låta dig få sparka så hårt på mig? Whatever jag ska se till att det blir du som ångrar dig bitch. Är du lycklig nu när du lyckats svika mig till max? Jag är fri, ingenting är i min väg och du har rätt jag kan hitta så jävla mycket bättre än vad du någonsin kommer att vara. Du skyller på din medicin som egentligen inte är någon ursäkt till att få andra att må dåligt. Att ditt liv inte är det bästa, det vet jag mycket väl men för det måste du inte förstöra andras.
Vet du en sak? Du ska få se mitt leende varje dag på skolan, ska le för den falska jävel du är. SMILE SMILE SMILE for you bitch. Hoppas du lär dig en sak av detta; säg inte att du älskar någon om du är osäker.
Bästavän<3
Alltså hjärtat, jag vet inte hur jag ska förklara hur oerhört mycket du betyder för mig. Först vill jag börja med att säga förlåt, förlåt för att jag har tvekat på dig. Förlåt för att jag pratade bakom din rygg om det där med honom, jag är glad att du fick reda på det och att du accepterade det. Jag vet inte varför jag var osäker på dig, om det var för att jag är så förvirrad i den här situationen och ser alla tjejer som ett hot, jag vet inte men jag vet att jag gjorde fel.
Du förtjänar så jävla mycket bättre kompisar än vad jag är men jag är så glad över att få ha dig som min bästavän. Du är den av mina kompisar som jag har känt längst, skrattat mest tillsammans med och en av de som får mig att kämpa vidare när allting är som svårast. Du vet saker om mig som ingen annan har fått veta, du är den som jag berättar om saker först till och du finns alltid där med en stödjande hand och gör allt för att få mig på humör igen. Jag önskar att jag kunde göra desamma för dig, jag vill att du ska veta att jag kommer att finnas här för dig hela tiden, ring mig eller skicka ett sms om du behöver. Du kan komma hem till mig mitt i natten om du så behöver, jag kommer att finnas här för dig med en hjälpande hand.
Vi har så många minnen ihop, både bra och dåliga. Teorilektionerna är en sak som jag aldrig kommer att glömma, vet att jag har dragit upp det här så många gånger men blir lika lycklig varje gång jag tänker på dom. Vi skrattade hela tiden och Kabina fick damp varje gång. "Ut och spring!" Du går ut och springer och jag stannar kvar, haha *så lat*. Alla kvällar vi var hemma hos dig och sjöng högt åt Amanda Jenssen klockan 1 på natten och din pappa inte blev så glad, när vi ringde radion istället för att hamna hos Amanda haha. Sedan Kramfors Gatu, vi tvingade i oss öl bara för att bli påverkade. Tanterna i tältet som sa att vi inte borde sitta där för att folk lämnade deras drycker också lämnade dem själv kvar typ halva flaskor. Det finns så mycket saker som vi har provat tillsammans och jag är så jävla glad att jag har haft dig vid min sida i 11 år. Visst har vi haft våra bråk som alla andra men vi har alltid lyckas reda ut dom och jag vill inte bråka med dig igen, inte en gång till!
Jag vet inte hur jag ska förklara hur tacksam jag är över att du finns här för mig just nu, jag kanske skriver mycket om saker som du inte kan svara på men du försöker finnas där ändå och det är allt som behövs. Du är en äkta vän som jag tycker att alla borde förtjäna att ha men du är min!
Förlåt mig om jag sviker dig, om jag gör dig orolig i den här situationen men det kommer att gå över och det kommer att bli bra det lovar jag dig. Ska inte låta det gå för långt bara så långt det behövs. Jag önskar att jag slapp göra dig orolig vid mina sådana här tider, det här är inte första gången. Jag kan inte tänka mig hur du reagerade på min arm förut, om det hade varit du hade jag varit hel förstörd. Jag lovar dig därför att kämpa, kommer inte att ge upp, vi lever bara en gång.
Vill aldrig förlora dig hunn, tack för att du finns!<3
Du är varken värd mig eller mina tårar...
Ifall du skulle se mig försvinna mer och mer, ifall du skulle se mig må riktigt dåligt skulle du då förstå vad det beror på? Eller skulle du bara fortsätta stampa på mig? Jag tror inte att det hårdaste är att du inte vill det här nåt mer utan att du stampar och spottar på mig. Så som du har behandlat mig dessa veckor är inte du, den person av dig jag lärde känna skulle inte krossa mig såhär hårt. Du har som helt vänt mig ryggen och jag vet inte vad du håller på med. Jag trodde det skulle bli bättre med tiden, att jag skulle börja sakna dig mindre och mindre men jag saknar dig mer och mer. Du har som vänt dig själv ryggen, du säger själv att du har förändrats men hur har du förändrats? Det enda jag har märkt förändring på är att du vänder mig ryggen till och ger fan i hur jag mår, du bryr dig fortfarande väldigt mycket om alla andra.
En månad efter att du lämnade mig sitter jag fortfarande här med tårarna rinnande nerför min kind. Det är sjukt vilken jävla press, ångest och ledsamhet jag känner över en jävla idiot som dig. Vad har hänt med personen jag lärde känna? Han finns inte längre kvar, han försvann på en natt. Jag vet nu varför jag lovade mig själv att aldrig vara med en kille igen, man blir bara svikt. Om du inte tyckte att jag visade dig att jag brydde mig om dig så vill jag påminna dig om att jag ville att du skulle lyckas med skolan(hjälpte dig flera gånger & gjorde en uppgift åt dig istället för att göra mina egna), om jag inte hade brytt mig om dig hade jag inte följt med dig till minneslunden (det kändes konstigt för mig att vara där när det var din far du var där för men jag ställde upp för din skull), städade ditt skåp och ditt rum men för dig kanske inte detta betydde nåt.
Du som kille kanske känner att du måste vara den där iskalla personen som tror att han är så jävla stark men jag känner dig och jag vet att du inte är stark. Du är svag, förlåt för att jag säger det men du är så jävla svag. Löftet du bad mig om att inte säga till någon annan har jag inte sagt men det får mig att veta hur svag du är så jag fattar inte varför du försöker spela stark.
Den person som du är idag förtjänar inte mig, den personen förtjänar inte ett jävla skit. Fattar inte att det är du som står och spottar och sparkar på mig. Ifall det skulle vara jag som ligger där på sjukhuset och det var 50 % chans att jag skulle överleva vill jag inte att du står där och säger förlåt, för det ordet betyder ingenting för mig längre. Du har redan sagt det så många gånger och ändå gjort om samma misstag igen. Jag vet inte vad jag ska tycka är värst, du eller mina tidigare. De svek mig med andra men du svek mig på 1sekund och det enda du gör nu är att testa mig, se hur mycket jag orkar. Om du vill veta hur mycket jag orkar kan jag säga dig att det inte är mycket till. Du har själv sagt till mig att du testar mig men du svarade inte på hur men jag ber dig testa mig inte mer, jag orkar inte.
Jag vill inte höra nåt ifrån dig, inte om du ska fortsätta som den där personen. Jag tänker inte längre kalla dig ditt namn för det namnet tillhör personen som jag skulle göra allt för och den personen är du inte nu. Vill du fortsätta vara en douchbag så var det, vill du fortsätta trycka ner mig så gör det, vill du glömma mig gör det, vill du vara med nån annan så var det då för fan. Personen jag lärde känna dig för är han som jag kommer att vänta på, men personen du är nu är en jag skulle kunna be dra åt helvete. Visst jag saknar personen du var som fan men du är ju inte ens längre den personen och jag kan inte be dig att bli den personen igen.
Förlåt men du har krossat mig, du har fått mig att hamna på botten igen och jag vet inte hur jag ska ta mig upp till ytan igen. Jag saknar delen av dig som brydde sig...
Rädslan inombords, vågar inte göra någonting...
Jag är så jävla rädd, kan inte släppa tanken på att se han med någon annan. Var planerat att jag skulle på krogen imorgon men jag tror inte att det blir av, funderar istället på att vara med bästavän och sen på kvällen om hon kan kanske hyra film eller nåt. När jag tänker på utgången imorgon så finns det flera saker som kan hända. Jag kan gå dit och ha trevligt med kompisarna och kanske träffa han om han ser ut att vilja men min största rädsla är att hitta han på dansgolvet eller med sina kompisar med en annan tjej. Jag vågar inte gå ut.
En sak har jag nu förstått, det kanske inte var så smart av mig och han att fortsätta träffas efter det där, det smartaste kanske hade varit om vi tog en paus ifrån varann direkt. En paus från han är det bästa för honom men för mig gör det oerhört ont. Jag tror att när vi träffades efter det här gjorde att jag sjönk ännumer även fast jag bara vill vara intill honom. Jag njöt naturligtvis av alla stunder vid honom, alla kyssar men när jag lämnade honom blev jag bara svagare och svagare för varje gång. Träffar jag han igen och han försöker kyssa mig kommer jag nog att låta honom även fast jag inte vill ha någon närhet med han alls om detta inte löser sig.
Ifall han skulle ge någon annan tjej den uppmärksamheten han har gett mig vet jag inte hur jag skulle reagera. Jag fattar nog inte vad som händer än trots att det gått en månad. Om han nu tyckte att jag var så förjävlig varför inte ge en förvarning? Jag tänkte inte alls på dethär förr, tog han som givet. Varför skulle han lämna mig? Jag hade så jävla fel, jag blev lämnad snabbare än jag trodde. Hade ingen tanke på det innan jag fick smset om att han nog inte orkade mer. Nu är jag så jävla förvirrad.
Du betyder sjukt mycket för mig och känslorna jag känner har jag inte kännt innan. Jag kanske har trott att jag varit kär förr men när jag känner den här känslan har jag aldrig känt likadant förr. Mardrömmarna, paniken, pressen, ångesten. Du hade inte kunnat vara bättre mot mig än du var, jag saknar din närhet...
Humörsvängningar & illamående
I hela mitt liv har jag älskat mat, har inte tänkt så mycket på potionerna utan har bara vräkt i mig tills jag inte orkar mer; det vill säga att min kropp är van med att få sina potioner. Idag är det min tredje dag på det här spåret och jag trodde inte att det skulle ta så fort för mig att påverkas. Igår när pappa hämtade mig på träningen sa han att jag skulle dricka proteindrink när jag kom hem, det finns inte så mycket val för mig utan jag måste följa det dem säger ifall mitt träningskort ska fungera. Så jag tvingade i mig den efter att först ha fått reda på att den inte innehöll några kolhydrater. Efter mådde jag illa, såg en film och gick upp och la mig. Vaknade halv 6 imorse och mådde fortfarande illa, hade tur att jag somnade om så men när jag vaknade nästa gång igen mådde jag fortfarande illa, men trots det och en grym träningsvärk drog jag på mig mina träningskläder och gick ner och skakade loss. Fick ta små pauser för att orka ta mig igenom passet, efter trodde jag att jag skulle kräkas. Gick och slog på varmvatten och tog mig en dusch, när jag kom ner tog jag mig 2 frukter igen (tvingade i mig dem) och en kopp te. Den här känslan att verkligen behöva tvinga i sig mat är inte trevlig. Började må bättre och bli piggare direkt när jag ätit dem.
Jag önskar verkligen att jag skulle kunna hjälpa andra i min sits att inte låta en person trycka ner en hit. Ingenting är värt att må såhär för, det finns ingen som är värd att man svälter sig själv för den. I mitt fall tror jag inte ens att den här killen vill att jag gör detta, både jag och min bästavän tror att han skulle få skuldkänslor som fan, men om han skulle få reda på vad jag håller på med vill jag att han ska veta att det inte är hans fel att jag gör det här. Anledningen är pga. han men det är jag själv som bestämmer, det är inte han som har bett mig att göra såhär. Ifall det finns någon där ute, vilket jag vet att det finns som älskar någon som ber dem om att banta för att den ska bli finare så behåll kraften! Det är din vilja som är det viktigaste, du ska inte behöva tvinga dig själv att banta för att bli finare. Är inte personen nöjd med dig som du är så skit i den, den är förmodligen inte värd dig.
Mamma sa till mig att det inte fanns någon diet som är så som jag håller på med och det vet jag. Följer man en diet så äter man men hoppar över vissa saker. Det jag har börjat med kanske många tar som LCHF eller vad det heter men där äter man fortfarande mat 3 ggr om dagen iaf, jag äter 1 måltid + frukt och frukt är inget LCHF;are äter i vanliga fall pga fruktsockret men det är det enda jag lyckas tvinga i mig det andra gjorde mig illamående idag. Jag känner verkligen inget sug och det är konstigt efter bara 3 dagar, familjen har försökt bjuda mig på choklad från paradisask och chips men det finns inget sug alls.
Min kropp måste påverkas väldigt mycket eftersom den släpper illamåendet bara den får 2 frukter, hur mycket är egentligen två frukter? Känner mig som en idiot som fortsätter fast jag vet hur fel det är, känns som att folk kommer se mig som attentionhoe då jag pratar om det här med mina kompisar och inte döljer det. Jag har ju själv sagt att om man mår dåligt och gör någonting så döljer man det för andra, men på ett sätt gör jag ju det här för uppmärksamheten. Varje dag ser man tusen tjejers bilder som han har gillat men mina känns det som om han inte låtsats se, han skiter fullständigt i dem. Även fast jag vet att han bara gillar dem som vänlike och att det egentligen inte betyder nåt så känns det. Nu har det gått 62 timmar sen jag skrev till honom sist och under två dagar så såg jag han i chatten hela tiden men min kusin sa att jag kunde blocka honom från själva chatten så jag gjorde det, visst lite bättre är det att slippa se hans namn hela tiden och inte kunna skriva till honom men det är ändå han jag tänker på hela tiden när jag är vaken. Drömmer mardrömmar nästan hela tiden antingen om att jag blir sjuk eller att han träffar någon annan. Om det här var för 3 år sen hade jag haft skärsår på armarna, men nu är jag starkare än så. Jag tänker inte längre skada mig själv för det är det mest idiotiska som någon kan göra; att skada sig själv alltså.
Om tre timmar är det dags för body combat, jag vet inte hur det kommer gå eller hur mycket jag kommer orka ge. Men ska försöka orka hela passet. Desto mer man ger desto mer får man. Tillbaka till mitt snack om honom, jag är rädd att han kommer bli arg på mig om jag fortsätter såhär och han får reda på vad jag håller på med och vad det beror på, så jag vill inte att han ska veta nåt. Visserligen kommer nog att se om jag blir smalare och då möjligtvis lista ut själv vad det beror på men förhoppningsvis kan han inte lista ut det.
Idag ska jag följa med mamma till affären, där kommer vi att handla sånt som vi ska äta idag. Vi ska äta kyckling men sen bestämde jag att jag ville ha musslor också, sen tror jag att jag ska försöka få minimajs och svamp också så blir det en rätt rejäl middag på bra saker.
En sak jag börjar tänka på är att jag försökte få honom att gå upp i vikt då han är underviktig. Det borde ju egentligen vara ett stopp för mig till att jag ska gå ner men på nåt konstigt sätt är det inte det. Om jag kollar på de tjejernas bilder han gillar är det dem som är smala och detta påverkar mig som fan för då vill jag också bli den smala. Jag vill säga förlåt till er som är oroliga för hur det här ska sluta. Tyvärr finns det nog ingen som kan ändra på hur det här ska fortsätta förutom jag och R och för tillfället verkar det mörkt. Jag lider inte av det här, som sagt trycker jag ner en frukt så försvinner mitt illamående och än så länge vet inte R någonting om detta och jag tror inte han bryr sig om att jag inte skriver heller för isåfall hade han hört av sig.
Menmen nu ska jag sluta skriva, blev ett långt inlägg som jag antar att ingen kommer att läsa. Den här bloggen skriver jag på för att kunna gå tillbaka sen och läsa igenom på det som kanske kommer att bli den värsta tiden i mitt liv.
Rädd för mig själv
Känslan av att vara 2 personer i en är inte lätt. Min ena sida, mitt verkliga jag blir rädd för vad som kan komma att ske men min andra sida vill ha det såhär och tyvärr är det denna sida som är den starkaste.
Mina kompisar försöker sätta stopp för mig, men det räcker inte. Igår kom jag på den dåliga idén att börja med att knappt äta nåt + att hårdträna, åt 2 frukter till frukost och körde två pass på det sen åt jag en kotlettbit när jag kom hem. Idag åt jag en frukt och ett ägg, körde ett pass och sen ville mamma prata med mig, hon vill inte betala mitt träningskort om jag ska fortsätta på denna bana så jag tvingade i mig en kyckling till lunch (utan någonting till) men mådde inte bra alls när jag skulle äta den. Ikväll åt jag kött och sallad till middag och det känns som om detta fungerar rätt bra. Om en timme är det dags för mitt andra träningspass som då blir body pump.
Anledningen till detta skulle säkert många tro att det var för att jag tror att jag är tjock, visst jag har inte varit nöjd med mitt utseende på en lång tid men jag ser inte mig själv som fet. Nu är det snart en månad som jag har gått och mått riktigt dåligt pga. att det skitit sig mellan mig och killen jag verkligen vill ha. Visst har vi umgåtts efter detta och när jag är i hans famn känner jag verkligen lättnaden, när han kysser mig vill jag bara vara kvar, men när jag ska hem så vet jag vad som väntar; det är inte vi och kylan från hans sida kommer att komma igen.
Jag är oerhört rädd för stunden jag vet kommer att komma om inte jag och han lyckas fixa detta. Efter ett tag kommer det att finnas någon annan vid hans sida och då kommer inte jag få någon uppmärksamhet alls. Jag är rädd för att han ska glömma mig och det vi hade. För mig betydde det väldigt mycket att ha honom vid min sida även om jag inte visste det då. Dock känns det som om jag svek både mig och han under den tiden, men mest han. Anledningen till varför jag gör det här är för att jag vill att han ska se mig som finare, jag vill bara ha hans uppmärksamhet. Ändå vet jag att detta kanske inte är det bästa jag kan göra då han bryr sig som fan om allt och alla, han kan likagärna bli jävligt sur om han får reda på vad jag håller på med.
Om jag inte får hans uppmärksamhet kommer jag då att fortsätta såhär? Det är en fråga som skrämmer mig för hur långt kan jag då låta det gå? Folk pratar om anorexia, den andra delen av mig skjuter bort detta dumma ord. Lixom hur skulle jag kunna få anorexia om jag inte känner mig tjock? Anorexia är ju för mig när man ser sig själv som tjock men är smal? Men åt detta tänker jag; hur fan kommer man då in i denna fas? Det är ingenting manföddes med och alla som får anorexia är inte smala från början, utan dem blir det. Fortsätter jag på den här banan kan det mycket väl vara jag som ligger där på sjukhuset som bara ben och hud. Nu kanske ni tänker "Men varför slutar du inte då? Du fattar ju hur det ligger till?" Jag slutar inte för att jag inte kan, min rädsla är starkare än mig. Min rädsla har tagit över, den stoppar mig från att göra det som jag känner är bäst.
Nej, jag är rädd för hur det här ska sluta. Jag hoppas att det slutar i rätt tid, att jag någon gång blir nöjd med mig själv och att det bästa som kan hända händer; att jag och han fixar det här. Jag tror verkligen att det skulle kunna bli bra när vi har samma intressen ungefär och har roligt ihop när vi inte bråkar då.
Vill inte ha det såhär.
Det här kommer du aldrig att läsa, för jag kommer aldrig att skicka det till dig. I tre veckor nu har jag haft den där panikångesten, gråter varje dag och allting blir bara värre och värre med tiden. Är det detta som kallas olycklig kärlek? Jag har blivit svikt förut, jag har mått dåligt över en kille men inte såhär.
Vi började träffas i början av oktober, jag hade inte någon aning om att det skulle bli såhär då. Det hela började med att du skrev till mig på facebook, frågade om det var mig du hade sett gråtandes på krogen vilket det inte var. Jag hade tänkt att gå ut den helgen men ingen jag kände skulle ut så jag stannade hemma. Vi chattade lite där och sen fick Josefin reda på att vi hade kontakt så hon ville dra upp en biblioteksdejt, haha. Det fick hon först inte göra. Du letade mig på dagarna i skolan, undrade var jag var och jag lyckades smita undan varje dag du kom. Så stod jag vid skåpet och du gick förbi, tänkte “Fan, duckar” *duckade* men du lyckades se mig ändå. Så lite senare fick Josefin mig att träffa dig, du kom upp på biblioteket och slog dig ner vid vårat bord. Du hade måndags tröjan och mjukisar, det kommer jag ihåg. Jag hade tagit skydd av en bok så du fick ingen chans att se mig så snäll som jag är. Du gjorde allt för att få bort boken men lyckades inte riktigt, bland annat tog du mina nyklar men dem lyckades jag få tillbaka ändå. Så kom den där kvällen då vi planerade att se på film hos dig, när vi kom in i din lägenhet så gick jag och Josefin in på ditt rum (kommer inte ihåg vad du gjorde då) men jag kommer ihåg att jag viskade till henne att du var finare än vad jag tyckte innan. Vi satte oss i din säng alla tre men det slutade med att alla tre låg ner, du låg först bakom mig men gick sedan och satte dig vid andra sidan men efter ett tag la du dig bakom mig igen. När Josefin somnade kommer jag ihåg att vi låg och pratade, vi pratade om förhållanden och sånt och kyssar kom in då och då. Kommer ihåg att du sa “Jag har många tjejkompisar, men skulle aldrig kunna göra en tjej illa så du ska inte vara orolig att någonting händer.” Då tänkte inte jag så mycket på det utan sa typ okej och att man måste få ha kompisar av andra könet. Den här natten sov inte vi så mycket och det är jag glad över för den natten var underbar. Jag öppnade mig och pratade om allt och var mig själv mot dig och du lyssnade.
Efter den här natten vet jag inte vad som hände men det började gå utför, du ville starta upp någonting mer än vad jag var sugen på. Jag hade ju som lovat mig själv att inte träffa en enda kille till just för att inte bli sårad igen, för det skulle jag inte klara av. Så jag hamnade i den zonen och började blocka dig ifrån mig, ville inte visa så mycket utåt. Ville inte att omgivningen skulle få reda på så mycket om det som hände. Du var kärleksfull mot mig, behandlade mig exakt så som man vill bli behandlad av en kille. Fick mina kompisar att tycka om dig för att du tog hand om mig så bra. Jag vet att jag skulle hoppat ur min zon nu, för du var inte personen som skulle svika mig, du ville mig ju bara bra dessvärre stannade jag. Du gav mig uppmärksamheten och tryggheten jag behövde, hade tid för mig, la tid på mig och ville vara med mig. Ibland stötte jag bort dig, var med min kusin istället för med dig och blev ofta sur. Vet egentligen inte varför jag blev sur men skulle kunna gissa på att det var min zon, jag ville så gärna vara med dig men var för rädd att visa det (var även för rädd att visa det för mig själv) så jag tog fram den kalla sidan utav mig istället och blev sur ibland när du gjorde saker som jag ville att du skulle göra. Jag vet att det låter sjukt men egentligen var jag inte sur på dig för alla saker du gjorde utan var bara osäker och rädd. Kommer så väl ihåg dagen du sa “Jag tror att jag älskar dig” jag visste inte vad jag skulle svara, det kom som en chock. Jag var ju fortfarande fast i min zon och att då höra de där tre orden som jag så gärna hör nu fick mig att inte veta vad jag skulle säga. Du frågade mig öga mot öga vad jag svarade på det och jag sa “Jag vet inte vad jag ska säga”. I situationen jag var så visste jag verkligen inte vad jag skulle svara på det men jag ville att du skulle veta att jag fanns där och ville ditt bästa även om det inte verkade så och även fast jag inte sa det. Jag ville att allting skulle gå bra för dig och jag blev glad när du började kämpa för saker och ting för min skull.
Det var många gånger vi sågs då vi inte gjorde någonting alls, städade ditt rum & gjorde läxorna till exempel, inga kyssar eller nåt utan bara var där med varandra. Jag puttade bort dig om du försökte göra någonting med mig. När jag tänker efter nu förstår jag inte hur jag kunde gömma allting för mig själv, jag kände så jävla starkt för dig hela tiden och ville vara med dig, ville vara din men någonting i mig stoppade mig och sa nej. Jag skulle inte hålla på med dig utan skulle bara vara med dig. Du sa inte så mycket om mitt sätt, du sa aldrig att du ville att jag skulle ändra på mig utan du lät det bara vara och försökte ändå.
Den 3/12 var en dag jag har så svårt för att glömma, jag var hemma hos dig och var jättevarm. Vi kom på den galna idén att ta fram is och att du skulle smörja in min kropp med det, det blev iskallt men var ändå skönt. Mina kläder blev blöta men det sket jag i, jag var så oerhört lycklig vid dig den här kvällen. Skrattade så många gånger och det var så underbart att bara vara där med dig men trots detta stannade jag i den där jävla zonen.
8/12 kom dagen som skulle förändra allting, vi bytte sidor och du blev den kalla person som jag har varit och jag blev den som verkligen vill kämpa för detta. Dagen började med att jag inte skulle ut egentligen men ändrade mig. Jag och Josefin skulle åka på förfest hos Peter med dig och några fler. Jag ringde dig då vi hade väntat 2 timmar för att höra när ni skulle komma och du svarade inte men sekunden efter ringde Josefin och då svarade du. Så hade du glömt nåt hemma och Peter kom, när vi sedan for och plockade upp dig sa du att du inte svarat mig för att jag var jobbig. Vi åkte till förfesten där du försökte hålla om mig men jag flyttade mig åt sidan, du fick nog av mitt humör och ville göra mig svartsjuk genom att sitta och hålla om Josefin, just då brydde jag mig inte om det utan gick och satte mig i fåtöljen. Innan vi gick ner på stan frågade du mig om du kunde få en puss vilket du fick. När vi gick ner till krogen så gick jag med Peter och Björn och du med Josefin och Nicklas längre bak och väl inne på krogen satt vi inte i närheten av varandra, när jag kollade åt dig sen var du borta, jag frågade alla om de hade sett dig vilket de inte hade så jag tänkte leta när Björn gjorde det istället. Han kom tillbaka efter ett tag och sa “Rickard gick på toa med Frida ;)” Just då brydde jag mig inte, sa till han som satt närmast mig att det var hans bekymmer, hans förlust. Men sedan frågade Peter vad han sa och han kollade på mig innan han viskade samma sak till Peter igen som om det var ett hopp att jag inte skulle ha hört men då brast det för mig. Ville gråta, ville bort, ville inte vara kvar, inte där, jag ville inte se. Det gjorde så jävla ont i mig, allt jag kunde se var dem två tillsammans men nu fattar jag att ingenting skulle ha hänt. De har för fan känt varandra sen dem var 5, men just när han sa det orkade jag inte mer. Jag gick upp, hämtade min jacka och du sprang upp vid trappuppgången, ropade på mig men jag sa bara “Stick, låt mig bara vara.” Jag var så arg och ledsen på samma gång. Jag gick upp dit där Josefin var i kylan och bar jackan på armen, den var ingenting jag brydde mig om just då. Att det var kallt var det minsta bekymret. Efter ett tag bestämde jag mig i alla fall att dra tillbaka till krogen, var inte glad där. Satt bara och pratade om dig och att vi dissade varandra gjorde inte saken bättre. Jag ville gå och prata med dig men inte på fyllan, för det skulle inte bli bättre med ett fyllesnack när man är arg.
Det är först nu jag förstår hur jävla mycket jag måste ha sårat dig. Du ville bara vara den där bra killen mot mig, den killen jag behövde ha vid mig men jag stötte bort dig bara för den där jävla zonen jag gömde mig i. Jag vet inte vad jag ska göra om det fortsätter såhär, paniken och ångesten jag känner är enorm. Jag skulle göra allt för att fixa det här men jag vet inte om det är för sent. Jag har lagt så mycket på dina axlar och nu vill jag bara plocka bort allt det, få oss att glömma det som hänt och bara gå vidare. Man säger att allting har sig en anledning, om det är meningen att vi ska skiljas såhär vad var då anledningen till att jag skulle känna såhär mycket för dig nu? Jag vet att det är mycket att arbeta på, för jag måste börja lita på att du inte skulle svika mig och du måste göra detsamma.
Kärlek & osäkerhet
Kärlek kan vara bland det finaste som finns, känslan av att få vara nära den man gillar. Att få den personens uppmärksamhet, finns det något bättre? Men det kan även vara det värsta. Hur många är det inte som har sagt till sig själv att dem inte tänker skaffa en ny? Att man inte tänker låta sig svikas igen, jag är en av dem. Jag gjorde misstaget att låta mig svikas igen men det största misstaget var att den här gången svek jag mig själv. Det var inte han som svek utan jag, jag låste fast mig i osäkerheten. Jag visste inte vad jag kände, han kämpade jävligt hårt men jag gav inte så mycket tillbaka.
Det värsta med kärleken är när ena personen vet vad den vill och den andra inte känner lika starkt för det. Då kommer ena personen att ge den andra den stora delen av kakan, h*n kommer att ge allt och bete sig som om det är ett förhållande medan h*n kommer att tvivla starkt på detta, h*n kommer inte att sakna personen eftersom personen kommer att gå till h*n när h*n vill det, h*n kommer att få allt. Det är först när man släpper taget om den osäkra som den kommer att veta hur den känner. Men att släppa taget om den man tycker om är inte lätt, speciellt inte när ens drömmar är att allting ska bli bra, det enda man vill är att ha den personen. Man kanske tänker att man ska dissa, men då kommer frågan "Tänk om h*n bara glömmer mig ännu mer".
Jag förstår inte hur oerhört lätt det kan vara att lägga kärleken åt sidan, att tro att man inte har känslor fastän man har det. Olycklig kärlek kan vara bland det värsta som finns, det hugger en i hjärtat och det känns som om man bara blöder och skriker inombords. Ibland känns det rent utav som om man blir klöst från insidan av kroppen och till utsidan, det gör så jävla ont.
