fannypeersson

Det här kommer du aldrig att läsa, för jag kommer aldrig att skicka det till dig. I tre veckor nu har jag haft den där panikångesten, gråter varje dag och allting blir bara värre och värre med tiden. Är det detta som kallas olycklig kärlek? Jag har blivit svikt förut, jag har mått dåligt över en kille men inte såhär.

Vi började träffas i början av oktober, jag hade inte någon aning om att det skulle bli såhär då. Det hela började med att du skrev till mig på facebook, frågade om det var mig du hade sett gråtandes på krogen vilket det inte var. Jag hade tänkt att gå ut den helgen men ingen jag kände skulle ut så jag stannade hemma. Vi chattade lite där och sen fick Josefin reda på att vi hade kontakt så hon ville dra upp en biblioteksdejt, haha. Det fick hon först inte göra. Du letade mig på dagarna i skolan, undrade var jag var och jag lyckades smita undan varje dag du kom. Så stod jag vid skåpet och du gick förbi, tänkte “Fan, duckar” *duckade* men du lyckades se mig ändå. Så lite senare fick Josefin mig att träffa dig, du kom upp på biblioteket och slog dig ner vid vårat bord. Du hade måndags tröjan och mjukisar, det kommer jag ihåg. Jag hade tagit skydd av en bok så du fick ingen chans att se mig så snäll som jag är. Du gjorde allt för att få bort boken men lyckades inte riktigt, bland annat tog du mina nyklar men dem lyckades jag få tillbaka ändå. Så kom den där kvällen då vi planerade att se på film hos dig, när vi kom in i din lägenhet så gick jag och Josefin in på ditt rum (kommer inte ihåg vad du gjorde då) men jag kommer ihåg att jag viskade till henne att du var finare än vad jag tyckte innan. Vi satte oss i din säng alla tre men det slutade med att alla tre låg ner, du låg först bakom mig men gick sedan och satte dig vid andra sidan men efter ett tag la du dig bakom mig igen. När Josefin somnade kommer jag ihåg att vi låg och pratade, vi pratade om förhållanden och sånt och kyssar kom in då och då. Kommer ihåg att du sa “Jag har många tjejkompisar, men skulle aldrig kunna göra en tjej illa så du ska inte vara orolig att någonting händer.” Då tänkte inte jag så mycket på det utan sa typ okej och att man måste få ha kompisar av andra könet. Den här natten sov inte vi så mycket och det är jag glad över för den natten var underbar. Jag öppnade mig och pratade om allt och var mig själv mot dig och du lyssnade.

Efter den här natten vet jag inte vad som hände men det började gå utför, du ville starta upp någonting mer än vad jag var sugen på. Jag hade ju som lovat mig själv att inte träffa en enda kille till just för att inte bli sårad igen, för det skulle jag inte klara av. Så jag hamnade i den zonen och började blocka dig ifrån mig, ville inte visa så mycket utåt. Ville inte att omgivningen skulle få reda på så mycket om det som hände. Du var kärleksfull mot mig, behandlade mig exakt så som man vill bli behandlad av en kille. Fick mina kompisar att tycka om dig för att du tog hand om mig så bra. Jag vet att jag skulle hoppat ur min zon nu, för du var inte personen som skulle svika mig, du ville mig ju bara bra dessvärre stannade jag. Du gav mig uppmärksamheten och tryggheten jag behövde, hade tid för mig, la tid på mig och ville vara med mig. Ibland stötte jag bort dig, var med min kusin istället för med dig och blev ofta sur. Vet egentligen inte varför jag blev sur men skulle kunna gissa på att det var min zon, jag ville så gärna vara med dig men var för rädd att visa det (var även för rädd att visa det för mig själv) så jag tog fram den kalla sidan utav mig istället och blev sur ibland när du gjorde saker som jag ville att du skulle göra. Jag vet att det låter sjukt men egentligen var jag inte sur på dig för alla saker du gjorde utan var bara osäker och rädd. Kommer så väl ihåg dagen du sa “Jag tror att jag älskar dig” jag visste inte vad jag skulle svara, det kom som en chock. Jag var ju fortfarande fast i min zon och att då höra de där tre orden som jag så gärna hör nu fick mig att inte veta vad jag skulle säga. Du frågade mig öga mot öga vad jag svarade på det och jag sa “Jag vet inte vad jag ska säga”. I situationen jag var så visste jag verkligen inte vad jag skulle svara på det men jag ville att du skulle veta att jag fanns där och ville ditt bästa även om det inte verkade så och även fast jag inte sa det. Jag ville att allting skulle gå bra för dig och jag blev glad när du började kämpa för saker och ting för min skull.

Det var många gånger vi sågs då vi inte gjorde någonting alls, städade ditt rum & gjorde läxorna till exempel, inga kyssar eller nåt utan bara var där med varandra. Jag puttade bort dig om du försökte göra någonting med mig. När jag tänker efter nu förstår jag inte hur jag kunde gömma allting för mig själv, jag kände så jävla starkt för dig hela tiden och ville vara med dig, ville vara din men någonting i mig stoppade mig och sa nej. Jag skulle inte hålla på med dig utan skulle bara vara med dig. Du sa inte så mycket om mitt sätt, du sa aldrig att du ville att jag skulle ändra på mig utan du lät det bara vara och försökte ändå.

Den 3/12 var en dag jag har så svårt för att glömma, jag var hemma hos dig och var jättevarm. Vi kom på den galna idén att ta fram is och att du skulle smörja in min kropp med det, det blev iskallt men var ändå skönt. Mina kläder blev blöta men det sket jag i, jag var så oerhört lycklig vid dig den här kvällen. Skrattade så många gånger och det var så underbart att bara vara där med dig men trots detta stannade jag i den där jävla zonen.

8/12 kom dagen som skulle förändra allting, vi bytte sidor och du blev den kalla person som jag har varit och jag blev den som verkligen vill kämpa för detta. Dagen började med att jag inte skulle ut egentligen men ändrade mig. Jag och Josefin skulle åka på förfest hos Peter med dig och några fler. Jag ringde dig då vi hade väntat 2 timmar för att höra när ni skulle komma och du svarade inte men sekunden efter ringde Josefin och då svarade du. Så hade du glömt nåt hemma och Peter kom, när vi sedan for och plockade upp dig sa du att du inte svarat mig för att jag var jobbig. Vi åkte till förfesten där du försökte hålla om mig men jag flyttade mig åt sidan, du fick nog av mitt humör och ville göra mig svartsjuk genom att sitta och hålla om Josefin, just då brydde jag mig inte om det utan gick och satte mig i fåtöljen. Innan vi gick ner på stan frågade du mig om du kunde få en puss vilket du fick. När vi gick ner till krogen så gick jag med Peter och Björn och du med Josefin och Nicklas längre bak och väl inne på krogen satt vi inte i närheten av varandra, när jag kollade åt dig sen var du borta, jag frågade alla om de hade sett dig vilket de inte hade så jag tänkte leta när Björn gjorde det istället. Han kom tillbaka efter ett tag och sa “Rickard gick på toa med Frida ;)” Just då brydde jag mig inte, sa till han som satt närmast mig att det var hans bekymmer, hans förlust. Men sedan frågade Peter vad han sa och han kollade på mig innan han viskade samma sak till Peter igen som om det var ett hopp att jag inte skulle ha hört men då brast det för mig. Ville gråta, ville bort, ville inte vara kvar, inte där, jag ville inte se. Det gjorde så jävla ont i mig, allt jag kunde se var dem två tillsammans men nu fattar jag att ingenting skulle ha hänt. De har för fan känt varandra sen dem var 5, men just när han sa det orkade jag inte mer. Jag gick upp, hämtade min jacka och du sprang upp vid trappuppgången, ropade på mig men jag sa bara “Stick, låt mig bara vara.” Jag var så arg och ledsen på samma gång. Jag gick upp dit där Josefin var i kylan och bar jackan på armen, den var ingenting jag brydde mig om just då. Att det var kallt var det minsta bekymret. Efter ett tag bestämde jag mig i alla fall att dra tillbaka till krogen, var inte glad där. Satt bara och pratade om dig och att vi dissade varandra gjorde inte saken bättre. Jag ville gå och prata med dig men inte på fyllan, för det skulle inte bli bättre med ett fyllesnack när man är arg.

Det är först nu jag förstår hur jävla mycket jag måste ha sårat dig. Du ville bara vara den där bra killen mot mig, den killen jag behövde ha vid mig men jag stötte bort dig bara för den där jävla zonen jag gömde mig i. Jag vet inte vad jag ska göra om det fortsätter såhär, paniken och ångesten jag känner är enorm. Jag skulle göra allt för att fixa det här men jag vet inte om det är för sent. Jag har lagt så mycket på dina axlar och nu vill jag bara plocka bort allt det, få oss att glömma det som hänt och bara gå vidare. Man säger att allting har sig en anledning, om det är meningen att vi ska skiljas såhär vad var då anledningen till att jag skulle känna såhär mycket för dig nu? Jag vet att det är mycket att arbeta på, för jag måste börja lita på att du inte skulle svika mig och du måste göra detsamma.