fannypeersson

Känslan av att vara 2 personer i en är inte lätt. Min ena sida, mitt verkliga jag blir rädd för vad som kan komma att ske men min andra sida vill ha det såhär och tyvärr är det denna sida som är den starkaste.

Mina kompisar försöker sätta stopp för mig, men det räcker inte. Igår kom jag på den dåliga idén att börja med att knappt äta nåt + att hårdträna, åt 2 frukter till frukost och körde två pass på det sen åt jag en kotlettbit när jag kom hem. Idag åt jag en frukt och ett ägg, körde ett pass och sen ville mamma prata med mig, hon vill inte betala mitt träningskort om jag ska fortsätta på denna bana så jag tvingade i mig en kyckling till lunch (utan någonting till) men mådde inte bra alls när jag skulle äta den. Ikväll åt jag kött och sallad till middag och det känns som om detta fungerar rätt bra. Om en timme är det dags för mitt andra träningspass som då blir body pump.

 

Anledningen till detta skulle säkert många tro att det var för att jag tror att jag är tjock, visst jag har inte varit nöjd med mitt utseende på en lång tid men jag ser inte mig själv som fet. Nu är det snart en månad som jag har gått och mått riktigt dåligt pga. att det skitit sig mellan mig och killen jag verkligen vill ha. Visst har vi umgåtts efter detta och när jag är i hans famn känner jag verkligen lättnaden, när han kysser mig vill jag bara vara kvar, men när jag ska hem så vet jag vad som väntar; det är inte vi och kylan från hans sida kommer att komma igen.

 

Jag är oerhört rädd för stunden jag vet kommer att komma om inte jag och han lyckas fixa detta. Efter ett tag kommer det att finnas någon annan vid hans sida och då kommer inte jag få någon uppmärksamhet alls. Jag är rädd för att han ska glömma mig och det vi hade. För mig betydde det väldigt mycket att ha honom vid min sida även om jag inte visste det då. Dock känns det som om jag svek både mig och han under den tiden, men mest han. Anledningen till varför jag gör det här är för att jag vill att han ska se mig som finare, jag vill bara ha hans uppmärksamhet. Ändå vet jag att detta kanske inte är det bästa jag kan göra då han bryr sig som fan om allt och alla, han kan likagärna bli jävligt sur om han får reda på vad jag håller på med.

 

Om jag inte får hans uppmärksamhet kommer jag då att fortsätta såhär? Det är en fråga som skrämmer mig för hur långt kan jag då låta det gå? Folk pratar om anorexia, den andra delen av mig skjuter bort detta dumma ord. Lixom hur skulle jag kunna få anorexia om jag inte känner mig tjock? Anorexia är ju för mig när man ser sig själv som tjock men är smal? Men åt detta tänker jag; hur fan kommer man då in i denna fas? Det är ingenting manföddes med och alla som får anorexia är inte smala från början, utan dem blir det. Fortsätter jag på den här banan kan det mycket väl vara jag som ligger där på sjukhuset som bara ben och hud. Nu kanske ni tänker "Men varför slutar du inte då? Du fattar ju hur det ligger till?" Jag slutar inte för att jag inte kan, min rädsla är starkare än mig. Min rädsla har tagit över, den stoppar mig från att göra det som jag känner är bäst.

 

Nej, jag är rädd för hur det här ska sluta. Jag hoppas att det slutar i rätt tid, att jag någon gång blir nöjd med mig själv och att det bästa som kan hända händer; att jag och han fixar det här. Jag tror verkligen att det skulle kunna bli bra när vi har samma intressen ungefär och har roligt ihop när vi inte bråkar då.