fannypeersson

Kärlek kan vara bland det finaste som finns, känslan av att få vara nära den man gillar. Att få den personens uppmärksamhet, finns det något bättre? Men det kan även vara det värsta. Hur många är det inte som har sagt till sig själv att dem inte tänker skaffa en ny? Att man inte tänker låta sig svikas igen, jag är en av dem. Jag gjorde misstaget att låta mig svikas igen men det största misstaget var att den här gången svek jag mig själv. Det var inte han som svek utan jag, jag låste fast mig i osäkerheten. Jag visste inte vad jag kände, han kämpade jävligt hårt men jag gav inte så mycket tillbaka.

 

Det värsta med kärleken är när ena personen vet vad den vill och den andra inte känner lika starkt för det. Då kommer ena personen att ge den andra den stora delen av kakan, h*n kommer att ge allt och bete sig som om det är ett förhållande medan h*n kommer att tvivla starkt på detta, h*n kommer inte att sakna personen eftersom personen kommer att gå till h*n när h*n vill det, h*n kommer att få allt. Det är först när man släpper taget om den osäkra som den kommer att veta hur den känner. Men att släppa taget om den man tycker om är inte lätt, speciellt inte när ens drömmar är att allting ska bli bra, det enda man vill är att ha den personen. Man kanske tänker att man ska dissa, men då kommer frågan "Tänk om h*n bara glömmer mig ännu mer".

 

Jag förstår inte hur oerhört lätt det kan vara att lägga kärleken åt sidan, att tro att man inte har känslor fastän man har det. Olycklig kärlek kan vara bland det värsta som finns, det hugger en i hjärtat och det känns som om man bara blöder och skriker inombords. Ibland känns det rent utav som om man blir klöst från insidan av kroppen och till utsidan, det gör så jävla ont.